Att vi är mitt uppe i en stor utmaning har inte undgått någon. Tomma hyllor och glesa köer i affären känns olycksbådande och ovant. När vi pratar med representanter för livsmedelsbranschen verkar det dock mest vara ett utfall av förändring i konsumtionsmönster och inte en faktisk brist på havregryn, pasta eller vad som nu saknas. Att restauranger vanligtvis använder andra råvaror än vad privatpersoner handlar i affären bidrar till problemet. Branschen arbetar med att ställa om varutransporterna till att många helt plötsligt vill ha vagnslaster med varor som uppfattas som hållbara och nödvändiga.

Om vi nu tänker att det rådde en faktisk brist på livsmedel, räcker det då att vi bara köper svenska livsmedelsprodukter i fortsättningen? Det låter ju som en fiffig lösning på detta problem. Tyvärr är det inte så enkelt. Det är inte bara slutprodukten som räknas, utan även hela produktionsledet på vägen dit. Råvaror och insatsvaror som kommer till jordbruket måste säkras på något sätt. För att klara försörjningsförmågan är vi därför enormt beroende av särskilt vår europeiska handel. Åtminstone idag känns det avlägset att vi till exempel skulle ha en egen produktion av reservdelar till alla traktormodeller, samt egenproducerad drivmedelsproduktion. Det finns inte några större lager med förpackningsmaterial och försvårade resor inom EU leder till brist på säsongsanställd arbetskraft. I livsmedelsstrategin lyfts att hela livsmedelskedjan ska vara robust. Det är den inte idag.

Ämnet livsmedelsförsörjning är aktuellt nu och ni kan läsa mer om det i exempelvis Svenska Dagbladet här.

/Gustav Helmers