Nu har vi räknat på vad det innebär att en del grisar och nötkreatur inte kommer till slakt och att all mjölk inte kan tas tillvara som livsmedel – i ton kött och mjölk under 2020. Vi har också satt det i relation till klimatpåverkan och till förlorade intäkter för producenter. Ny kunskap finns också om hur biprodukterna från djuren används – alltså det som inte ingår i slaktkroppen.
Varför gör vi nu detta?
Jo, för att ökad kunskap om förluster kan leda till förbättringar så att ännu fler djur kommer till slakt, att större del av djuren går till mat och att mer mjölk kan bli livsmedel. Det gynnar både miljö och klimat, producenters lönsamhet och har betydelse för vår livsmedelsförsörjning. Jordbruksverket har också ansvar att följa upp etappmålet att livsmedelsförlusterna ska minska och mer ska bli mat.
Vad betyder då förlusterna i pengar, klimatpåverkan och matportioner?
I förlorade intäkter så innebär den totala förlusten 2020 av nötkött 500 miljoner kronor, av griskött 134 miljoner och av mjölk 40 miljoner kronor. Klimatpåverkan för nötköttsförlusterna var 290 000 ton CO2e, för grisköttet 26 000 ton CO2e och för mjölken 13 000 ton CO2e. Räknar jag om det i matportioner så blir det 65 miljoner 100 gramsportioner med nötkött, 35 miljoner 100 gramsportioner med griskött och 55 miljoner mjölkglas. För beräkningen så använde jag tumregeln att hälften av den slaktade vikten hamnar på tallriken och för mjölken att all mjölk istället hade konsumerats.
Beräkningen förutsätter att förluster hade kunnat undvikas helt. Men förlusterna kan ju inte bli noll. Sjuka djur och mjölk från kor med juverinflammation kan såklart inte bli livsmedel. Det visar däremot hur viktigt det förebyggande arbetet är och att det kan vara värt att göra mer insatser för att fler djur ska komma till slakt.
Är det här något nytt?
Att arbeta för att djuren ska vara friska och välmående, det är något som producenter och deras organisationer, rådgivare och myndigheter fokuserat på sen länge. Däremot är det ganska nytt att mäta förluster redan på gården på ett samlat sätt över flera produkter och på nationell nivå. Vi har vissa studier, till exempel den om Förluster av nötkött 2012 och uppskattningar i en nordisk rapport 2016 . Det råder dock generellt brist på data över livsmedelsförluster i världen och så kallade pre-harvest/slaughter losses. Det är ett nytt område som är ganska svårt att mäta. Gränsen för mätningar kan dras på olika ställen i livsmedelskedjan och det finns olika definitioner och sätt att mäta och uppskatta. FAO anger att 14 % av maten förloras efter skörd fram till butiksledet. Det finns också andra rapporter om livsmedelsförluster som den från WWF/Tesco UK och en från McKinsey & Company.
Vad görs och vad kan göras mer?
Producenter arbetar löpande med olika typer av förbättringar och rapporterar och följer upp sina djur. Djurvälfärd, hälsa, hållbarhet och klimatfrågorna är heta frågor för de flesta som jobbar med djurproduktion. Teknikutvecklingen har gjort att producenter till exempel kan övervaka djuren med kameror, nya material och stallsystem som säkrar djurens miljö. Slakterier försöker avsätta biprodukter så bra det går, för man tjänar oftast mest på att sälja dem till livsmedel. För de större slakterierna är exporten viktig och att exportmarknader kan bibehållas och nya öppnas har stor betydelse.
Vi föreslår en rad områden att satsa på och fler undersökningar. Mycket handlar om att stärka det arbete som redan görs inom områden som påverkar förluster. Men också att ta tillvara kunskapen från rapporterna. På gård skiljer det sig mellan olika djur i ålder, kategorier och raser. Och i slakten skiljer sig avsättningen mellan olika biprodukter och kategorier av slakterier. Något som dock är centralt för att lyckas är ekonomin hos producenter och slakterier. Producenter behöver ha råd att göra investeringar i stallmiljö, teknik och rådgivning. Och för slakterier behöver det vara lönsamt att sälja biprodukter till mat, och likaså har ekonomin stor betydelse om det ska gå att öka nödslakten eller slakt på jordbruksanläggning.
För många av dagens problem finns lösningar om vi blickar bakåt i tiden, och att ta vara på hela djuren kan vara ett sådant exempel. Förr åt vi mer innanmat, blodpudding och till exempel grisfötter.
Äta insekter, svampprotein eller helt enkelt mer av djuren?
För mer läsning på temat så tipsar jag om Richard Tellströms blogginlägg; Inälvorna dansar nästan inte mer. Nu när matpriserna, räntorna och elpriset dansar uppåt kanske fler kan tänka sig inälvsmat och blodpudding? Och även efterfråga svensk sådan? Men att ta tillvara på blod medför kostnader och praktiska hinder för slakterierna. Ska de ta tillvara blodet behöver efterfrågan och därmed betalningen öka.
Visste du att brist på järn är den vanligaste bristen på mikronäringsämnen globalt sett? Nästan var tredje tjej i årskurs 8 och i tvåan på gymnasiet har tecken på järnbrist, det visar Riksmaten ungdom som Livsmedelsverket låtit genomföra där över 3 000 ungdomar ingår.
Tyckte du att det här var intressant?
Under hösten och vintern kommer vi att publicera rapporter om livsmedelsförluster vid produktion av potatis, morötter, jordgubbar, vete, fisk och skaldjur, på gård, packerier och i industrin.
Dags att leka med orden med förslag till fler nyord på svinniska. De första två är tagna och de andra är mina egna påhitt:
Radhusbiff =blodpudding
Slaktarbiff =njurtapp
Resursmaxa – att äta alla delar av en grönsak eller av ett djur, tänk wokad broccolistam eller blodpudding.
Anti-svinsvinn – att äta mer av hela grisen såsom kind, hjärta, lever och njure. Kan appliceras på alla djurslag.
Här hittar du rapporterna:
/Karin Lindow, livsmedelsagronom och projektledare för Nationell uppföljning av livsmedelsförluster. Ett projekt inom ramen för regeringsuppdrag för minskat matsvinn som genomförs tillsammans med Livsmedelsverket och Naturvårdsverket och i nära dialog med aktörerna. Matsvinnsuppdraget är ett uppdrag inom livsmedelsstrategin.
Den svenska maten 