Efter lappkastet i köttmarknadens utveckling för en handfull år sedan, har vi alla stenkoll på att svenskarna äter allt mindre kött efter många års ökad konsumtion samtidigt som vi äter allt mer svenskt kött. Hur går det ihop? Jo, det är importen som minskar mer än konsumtionen, samtidigt som svensk produktion ökar och exporten bara rör sig marginellt från en ganska blygsam nivå. Resultatet blir en ökad svensk marknadsandel eller försörjningsförmåga – något som många svenska konsumenter, producenter och politiker värnar om idag. Staplarna talar för sig själva, det är uppenbart att intresset för svenskt kött växer. Ökningen av vår försörjningsförmåga till och med september i år är större än tidigare skådat för nöt, gris och matfågel – mycket på grund av att pandemin styr om många måltider från restauranger där importköttet dominerar till hemmen där svenskt kött dominerar.

Jag har rapporterat många gånger om att vi stadigt minskat vår konsumtion av kött sedan Sveriges Peak Meat 2016. Då konsumerade vi i genomsnitt 88 kg kött per capita i slaktad vikt, det betyder drygt 40 kg på tallriken. Mellan 2017 och 2019 minskade konsumtionen av kött med ungefär 7 procent och under 2020 har den gått ner med ytterligare 4 procent till och med september. Jag tror att vi blivit bekväma när vi måste laga mer mat i hemmen istället för att bli serverade på restaurang, en och annan kötträtt får alltså ge vika för mackor, fil, gröt och snabbnudlar. Och i grunden påverkar vegotrenden alltjämt. Läs mer om utvecklingen i våra marknadsbalanser.
Under året har mina kollegor på Jordbruksverket och andra myndigheter jobbat med ett vildsvinsuppdrag vi fick av regeringen för snart ett år sedan inom den svenska livsmedelsstrategin. Det handlar om att främja konsumtionen av vildsvinskött. Eftersom jag håller ett öga på köttmarknaden har en del frågor hamnat hos mig, bland annat hur det står till med utrikeshandeln med vildsvinskött.
Jag måste erkänna att jag blev något förvånad när jag började gräva i SCB:s statistikdatabas och upptäckte att vi under lång tid haft en import av vildsvinskött på ungefär 2 000 ton per år – främst från Tyskland, Danmark och Nederländerna. Samtidigt exporterar vi ungefär 500 ton vildsinskött per år, och konsumenterna utanför Sverige finns enligt statistiken framför allt på Nya Zeeland och i Danmark. I SCB:s databas tituleras detta griskött ”kött från andra svin än tamsvin”. Och såvitt jag vet finns det inget mittemellan ett tamsvin och ett vildsvin, eller? Alltså måste det handla om vildsvin.
Tårtbitsdiagrammen visar att handeln med vildsvinskött uppgår till ungefär 2 procent av total handel med griskött mellan Sverige och andra länder. Jag har inte brytt mig om att räkna om siffrorna för vildsvin till slaktad vikt så i praktiken ska de ökas på med 10-15 procent, eftersom mycket av handeln sker med benfritt kött. Ni får tolka siffrorna som en indikation snarare än en exakt beräkning!


Naturvårdsverket skriver i en färsk rapport att 112 000 vildsvin sköts i Sverige 2018, det är ofantligt många fler än de 300 vildsvin som fälldes 1990. Jag vet att långt ifrån alla skjutna vildsvin når ända fram till tallriken, och det är ju bland annat detta vårt främjandeuppdrag ska bidra till att ändra på. En exakt beräkning av hur många vildsvin du möjligen kan stöta på när du går i skogen går inte att göra, men de uppskattas till omkring 300 000 individer.

Nu tänker jag göra en grovt förenklad räkneövning som är helt min egen. Wikipedia skriver att en galt kan väga över 200 kg medan suggorna i genomsnitt stannar vid 100 kg. Det betyder väldigt många kilo klimatsmart kött i svenska skogar, och ändå förekommer en årlig import av kött från i runda slängar 31 250 vildsvin – baserat på att slaktvikten är omkring 80 kg och detta justerat för den urbenade vikten på 80 procent av slaktvikten. Om jag ställer det i relation till avskjutningen i Sverige så inser jag att importen uppgår till cirka 30 procent av den svenska avskjutningen. Att vi importerar livsmedel vi kan producera själva är i och för sig ett ständigt inslag i en marknadsekonomi, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att vi borde utnyttja vårt eget skogliga förråd bättre – och samtidigt minska de skador som vildsvinen orsakar i mark och trafik. Sen får vi inte glömma att vi exporterar vildsvinskött också, ungefär en fjärdedel så mycket som vi importerar.
Jag har ägnat mig åt en gnutta detektivarbete för att ta reda på var det importerade vildsvinsköttet hamnar efter att det kommit in till Sverige, men ännu inte fått napp. De jag pratat med menar att de bara säljer eller köper vildsvinskött från grisar i våra egna skogar. Och här kommer jag till min efterlysning – är det någon som vet, eller anar, på vilka tallrikar det importerade vildsvinsköttet hamnar så hör gärna av er till undertecknad!
/Åsa Lannhard Öberg, köttmarknadsanalytiker på Jordbruksverket