Kategoriarkiv: Okategoriserade

Fyra nya projekt inom Vildsvinspaketet

Nu har fyra nya projekt blivit godkända inom Vildsvinspaketet och totalt rullar 17 olika projekt för att främja att mer vildsvinskött ska hamna på konsumenternas tallrik!

Foto: MATtanken

Under perioden 18 december 2020 till 31 januari 2021 var det möjligt att söka nya medel inom Vildsvinspaketet. Denna gång riktade sig utlysningen till projekt med fokus på insatser som främjar tillgången på vildsvinskött inom den offentliga sektorn. Den tidigare utlysningen som Jordbruksverket gjorde under 2020 riktade sig mot både den privata och offentliga sektorn. Från och med 2021 har Jordbruksverket ansvar för att utlysa 1 miljon SEK varje år till och med 2025 till projekt inom den offentliga sektorn. Potten i årets utlysning är 2 miljoner SEK.

I utlysningen som riktades mot offentlig sektor inkom totalt 13 ansökningar. Jordbruksverkets projektgrupp har läst, bedömt och prioriterat de olika ansökningarna och i dagarna stod det klart vilka projekt som beviljats medel. Totalt blev det fyra projekt som kommer få medel för insatser som ska främja tillgången av vildsvinskött inom den offentliga sektorn.

  • Intresset är stort för att göra insatser inom det här området. Vildsvin är ju ett diskussionsämne som kommer upp i många olika forum och är verkligen är i ropet just nu. Det finns ett engagemang ute i landet för att mer vildsvinskött ska nå konsumenter. Vi på Jordbruksverket tycker att det är inspirerande att läsa de olika projektidéerna. De som inte har rymts inom budgeten denna gång kan se fram emot en ny utlysning under senare delen av 2022, säger Camilla Bender Larson på Jordbruksverket.

De beviljade projekten har olika spridning i landet, vissa kommer att jobba nationellt medan andra har ett regionalt fokus. Här nedan följer en lista över de beviljade projekten.

Projekt som beviljats medel under 2021-2022

Projektnamn Ansvariga för projektet
MATtanken främjar vildsvinskött i de offentliga köken
– Fas 2
MATtanken
Skogsgris på den sörmländska offentliga tallriken STUA – Stolt mat i Sörmland
Vildsvinsprojekt Vetlanda kommun
Resurssvin Länsstyrelsen i Stockholms län

Följer utvecklingen i pågående projekt

I den första utlysningen beviljades 13 olika projekt som jobbar med tillgången av vildsvinskött inom både privat och offentlig sektor, läs mer HÄR. Samtliga av dessa projekt är igång och trots att rådande pandemin satt käppar i hjulen för vissa moment i projekten så är projektledarna vid gott mod. För att hitta samarbetsytor och synergieffekter har projektägarna vid två tillfällen samlats till en projektägarträff med målet att informera varandra och utbyta erfarenheter. Känslan som förmedlades vid senaste träffen är att engagemanget är stort!

Foto: Magnus Nyman, Skandinav

Vildsvinsfrågan engagerar och består av många delar som kan utgöra hinder. Projekten har använt forumet till att hitta nya vägar och använder sig av varandras beröringspunkter. På detta sätt har engagemanget ökat och det finns en härlig energi i gruppen. Vi kan redan se att de samverkar där möjlighet finns. 

Jordbruksverket ser fram emot att följa samtliga projekt och deras aktiviteter under våren och sommaren. Vi ser att vildsvin verkligen är en resurs och hoppas på att mer vildsvinskött kommer nå ut till fler konsumenter!

/Vildsvinspaketets projektgrupp; Amanda Karltorp, Malena Bathurst och Camilla Bender Larson.

Mer ska bli mat – eller hur!

Idag släpper vi en rapport som handlar om matsvinn och förluster tidigt i livsmedelkedjan från gård och fram till, men inte med, butik. Den presenterar metoder för hur livsmedelsförluster kan följas upp i produktionskedjorna för nötkött, griskött, mjölk, fisk, vete, potatis, morötter och jordgubbar, så vi får bättre kunskaper och ser var det finns potential till att ta tillvara på det som produceras mer resurseffektivt. När det var tänkt att bli mat är det nästan alltid mest resurseffektivt att det blir det, både för miljön och klimatet men också för ökad lönsamhet.

Och som vi har diskuterat och vänt och vridit på detta ämne! Varje produkt och produktionsled har sina förutsättningar, och även begrepp på dessa förluster eller, låt oss säga resurser! Branschens medverkan har varit ovärderlig liksom kloka forskare på RISE och SLU. Dialogen och samarbetet med de andra myndigheterna, framförallt Naturvårdsverket och Livsmedelsverket har också varit väldigt viktig. För detta är på sätt och vis ett nytt område men samtidigt något som är självklart för producenter. Att minska spill, rester, svinn och ta tillvara sidoflöden, restströmmar- ja vad man nu vill kalla det är såklart givet för företagen eftersom man vill optimera sin produktion. Men det är inte alltid enkelt. I primärproduktionen är man på många sätt påverkad biologiska faktorer som väder, skadedjur, vilt, sjukdomar. Det kan man vara bättre eller sämre rustad för och då är det viktigt att ha kunskap men också tillgång till teknik, vilket kräver lönsamhet för att kunna investera i. Samma gäller i livsmedelsindustrin, och att det behövs teknik och utrustning för att hantera, förädla, produktutveckla/”innovera”, och att det också kan handla om export till marknader som efterfrågar produkter som vi kan inte äter i Sverige. Marknaden och de krav som ställs från köpare påverkar. Sena avbeställningar kan leda till att livsmedel blir foder eller får kastas. Regler och lagstiftning påverkar också. Ja vi kan alla hjälpa till tror jag.

Nu kanske du börjar tänka på andra ändamål, är det fel att det blir foder eller läkemedel, biomaterial eller drivmedel av det som produceras? Jag skulle säga att syftet avgör och att det beror på. Var syftet att det skulle bli livsmedel är det nästan alltid mest resurseffektivt att det blir det. Men givetvis finns alltid undantag och möjligheterna varierar hos företagen. Användning som foder är ett bra andrahands-alternativ, men även industriändamål/tekniska produkter som jag nyss nämnde. Från ett djur blir det ju olika delar som vi normalt inte äter som kanske känns mer självklart att använda i kattmat eller för att tanka bilen. Konsumenters preferenser och efterfrågan påverkar såklart vad som kan bli mat. Metoderna som vi presenterar går i första hand inte ut på att värdera och utesluta olika flöden utifrån vad det ska kallas eller klassas, utan istället helt enkelt utgå det som var avsett att bli livsmedel men som inte blir det, och ta reda på hur det istället används.

Olika former av avfallshantering som biogas, kompostering och därefter förbränning tar ju också tillvara resurserna fast på ett mindre effektivt sätt. Visste du att det kan vara upp till 15 gånger mer klimateffektivt att förebygga matsvinn än att göra biogas av det? Detta beror dock på vilket energisystem som biogasen ersätter, om den till exempel ersätter vattenkraft eller fossila bränslen och hur miljöbelastande matvaran är att framställa. Läs mer i rapportens kapitel 2.4.

Sen är det viktigt att komma ihåg att förutsättningarna är olika för olika företag. Men det här är viktigt att få bättre kunskaper om hur våra livsmedelsflöden används, och vad även vi myndigheter kan göra för att det ska kunna tas tillvara mer resurseffektivt.

Den uppföljning som startar i år med denna rapport och med metoderna som grund, ska ge bättre underlag för åtgärder på olika plan. Den kommer också bli uppföljningen av det ena etappmålet för minskat matsvinn, inom miljömålssystemet:

Men också ge uppgifter om livsmedelsförluster – food losses till FAO som följer upp delmål 12.3 i Agenda 2030:

  • Till 2030, halvera det globala matsvinnet per person i butik- och konsumentledet, och minska matsvinnet längs hela livsmedelskedjan, även förlusterna efter skörd.

För matsvinn sker överallt. I länder som Sverige är matsvinnet störst i hushållen medan i utvecklingsländer är svinnet störst i producent- och logistikled. Men hela kedjan kan bli mer resurseffektiv. Jag tror att detta område bara kommer bli mer och mer aktuellt och att det finns mycket att göra, så spännande! De metoder som vi nu tagit fram och den uppföljning som planeras är ett första angreppssätt som jag tror vi kommer lära oss mycket av. Det är inte alltid enkelt och jag tror vi kommer få skruva och utvärdera arbetet under hand. Men kanske föder detta även inspiration för att fler företag att själva mäta sina resurser och förluster och samarbeta med andra i kedjan, för organisationer, forskare och myndigheter att sätta matsvinn och resurseffektivitet högre på agendan och att även du och jag som konsumenter får så kallad svinnsikt.

/Karin Lindow som jobbar med matsvinn och resursfrågor och har projektlett arbetet med rapporten

Pst. Du känner väl till Fler gör mer – Handlingsplan för minskat matsvinn 2030? Livsmedelsverket arbetar tillsammans med Jordbruksverket och Naturvårdsverket för minskat matsvinn utifrån handlingsplanens 42 olika åtgärder, och detta tillsammans med aktörerna. Att matsvinnet ska minska och mer bli mat har ju en tydlig koppling till den svenska livsmedelsstrategin där målet ju är att öka livsmedelsproduktionen och en hållbar utveckling i livsmedelskedjan.

Växtskyddsrådet arbetar med det hållbara växtskyddet

Vad är egentligen ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbart växtskydd?

För att kunna svara är det viktigt att sätta in frågan i ett historiskt sammanhang. Odlingssystemen har utvecklats och förändrats de senaste hundra åren fram tills idag. De kemiska växtskyddsmedlen började användas allt mer i mitten av 1900-talet, skördarna ökade och kunde bättre försörja en växande befolkning. Samtidigt var många av de tidiga växtskyddsmedlen förknippade med större miljö- och hälsorisker än de som finns godkända idag. I livsmedelsstrategin har regeringen gjort bedömningen att ett hållbart växtskyddsarbete är en förutsättning för att svensk växtodling ska hävda sig i den internationella konkurrensen. Det bör finnas god tillgång till växtskyddsmedel som effektivt kan hantera växtskadegörare som påverkar odlingen, med minsta möjliga konsekvenser för människors hälsa och miljö. Det gäller både kemiska och biologiska växtskyddsmedel.

Växtskyddsrådet är en del av livsmedelsstrategin och arbetet leds av Jordbruksverket. Tillsammans med tio andra organisationer arbetar vi för ett hållbart växtskydd, att värna och nyttja givna resurser på ett hållbart sätt.

Växtskyddsrådet i fält 2018

Ett hållbart växtskydd inkluderar att utveckla fler metoder med mindre risker – medel eller metoder som inte lämnar rester i mark, vatten eller har annan negativ påverkan på annat än den skadegörare eller ogräs som är målet för behandlingen med växtskyddsmedlet.

En hållbar odling omfattar många olika delar varav växtskyddet är en. När det gäller växtskydd används idag oftast miljömässiga parametrar utifrån miljömålet Giftfri miljö eller mängdmässiga parametrar för att beskriva ett tillstånd eller utveckling över tid (mätningar i vatten, riskindex, hektardoser med flera). Hur skulle ekonomiska och sociala parametrar kunna se ut?

Fler dimensioner

Hållbarhet är viktigt för samhällets olika delar, för vår gemensamma framtid. Jag tycker att det ofta finns en tendens att fokus ligger den miljömässiga hållbarheten och detta är särskilt tydligt när det gäller användning av växtskyddsmedel. Om vi vill veta mer om var vi står i det hållbara växtskyddet idag behöver vi också blicka bakåt. Som nämndes inledningsvis har odlingen utvecklats. Är det tänkbart att hållbarhetens utveckling avseende växtskydd skulle kunna se ut som föreslagits i diagrammet nedan? Vad tycker du?

Mer underlag kommer

Växtskyddsrådet har nämligen gett Sveriges lantbruksuniversitet i uppdrag att ställa samman den kunskap som finns idag kring vad ett hållbart odlingssystem med avseende på växtskydd innebär. Sammanställningen ska innehålla beskrivningar av vad ett arbete mot ett hållbart växtskydd innebär samt förslag till några olika parametrar för att mäta hållbarhet vad gäller växtskydd med beaktande av alla tre pelarna: ekonomiska, miljömässiga och sociala faktorer.

Läs mer om Växtskyddsrådets uppdrag och arbete

  • På denna länk finns mer information

/ Sunita Hallgren som arbetar med växtskyddsfrågor och sitter i Växtskyddsrådets sekretariat

Visste du det här om betesmarker?

Betesmarker är några av Sveriges mest artrika miljöer. För att bevara artrikedomen måste markerna skötas av betande djur, till exempel nötkreatur och får. Betesmarkerna har använts för bete under lång tid och är därmed en del av vår kulturhistoria. De erbjuder också möjlighet till rekreation och upplevelsevärden. Staten betalar ut stöd för att lantbrukare ska ha betande djur på betesmarker.

Foton: Emma Svensson

Lantbrukare med betande djur behöver ha en lönsam produktion

Avgörande för att det även framöver ska finnas betande djur på betesmarkerna är att lantbruksföretag med nötkreatur och får är lönsamma. Lönsamheten beror bland annat på vad priset är för mjölk och kött och vilka jordbrukarstöd markerna berättigar till. Om lantbrukare vill söka stöden beror på många saker, till exempel:

  • vilka villkor som ska följas för att få stöden,
  • vilken ersättning man får för att följa villkoren,
  • om man har tillräckligt med betesdjur för att kunna följa villkoren,
  • om det finns avsättning för kött och mjölk,
  • och såklart all annan lagstiftning som påverkar företagandet.

Vad kostar det att sköta ett hektar?

Miljöersättningen för skötsel av betesmarker betalas ut till cirka 24 000 lantbrukare och 410 000 hektar. Miljöersättningen är därmed ett av de största jordbrukarstöden.

Miljöersättningen betalas ut för de extra kostnader som en lantbrukare har för att sköta ett hektar betesmark jämfört med att ha djuren på betesvall på åkermark. Det kan handla om extra kostnader för att hålla undan igenväxning, att det är svårare att underhålla stängsel i kuperad terräng, att djurens tillväxt blir lägre jämfört med om de betar produktiva marker och så vidare. Trots att alla betesmarker kostar olika mycket att sköta får alla lantbrukare lika mycket betalt per hektar för en viss typ av mark. Sådana typer av marker kan vara betesmarker med särskilda värden, skogsbetesmark och alvarbete.

Hur många hektar sköts?

Tack vare miljöersättningen för betesmarker och andra jordbrukarstöd finns det fortfarande stora arealer betesmarker i Sverige. De senaste tio åren har det funnits cirka 440 000 hektar (som motsvarar nästan 630 000 fotbollsplaner!) men det är inte all mark som har miljöersättning.

Figur 1. Areal betesmark (exklusive slåtteräng). Källa: Jordbruksverkets statistikdatabas.

Låt oss värna betesmarkerna på alla plan

Betesmarkerna behöver alltså värnas på flera sätt. Det behövs satsningar som stärker djurproducenters lönsamhet, fortsatt god efterfrågan på kött och mjölk från betande djur, samt att underlätta och motivera fler markägare att sköta betesmarkerna bland annat genom stöd som möjliggör detta. Och tänk på att du som är konsument kan påverka genom dina val av matvaror och kan bidra till att hålla landskapet öppet! Genom att handla livsmedel från det svenska lantbruket bidrar du till ett öppet odlingslandskap, dess artrikedom, kulturmiljöer och möjlighet till rekreation och återhämtning.

/Lisa Karlsson på Miljöanalysenheten

Nationell dialog inför toppmötet om internationella livsmedelssystem – tyck till!

Livsmedelssystemets betydelse för möjligheterna att nå de globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 har allt mer kommit i fokus. Globalt produceras tillräckligt med livsmedel. Samtidigt påverkar dagens produktion och konsumtion av livsmedel både klimat och miljö och bidrar till felnäring och ohälsa. Livsmedelssystemen behöver därför förändras så att maten vi äter framställs och konsumeras på ett hållbart sätt ur alla tre hållbarhetsdimensionerna.

Mot denna bakgrund har FN:s generalsekreterare António Guterres tagit initiativ till ett toppmöte om livsmedelssystem, Food Systems Summit 2021 (FSS). Som ett led i förberedelserna inför toppmötet ordnade Näringsdepartementet, Kungliga skogs- och lantbruksakademin (KSLA) och SIANI ett nationellt dialogmöte den 25 januari. Det inleddes och avslutades av statssekreterare Per Callenberg från Näringsdepartementet. Representanter från privata sektorn, civilsamhället, akademin, myndigheter och regeringskansliet medverkade. Resultatet från dialogen kommer publiceras inom kort.

Före den nationella dialogen hölls ett inspirationsseminarium med omkring 200 deltagare. FAO-kommittén har tagit fram en skrift Hållbara livsmedelssystem – kunskap, innovation och samarbete som lanserades i samband med seminariet. Aktörer från olika delar av livsmedelssystemet talade om hållbar mat, offentlig sektor som möjliggörare, samverkan och cirkulära system. Stornamnet bland talarna kan väl sägas var grundaren av EAT, Gunhild Stordalen, som leder en av de förberedande aktiviteterna inför FN:s toppmöte, handlingsspår 2 Skifta till ett hållbart konsumentbeteende. Några andra talare var företrädare för Kalmar Ölands Trädgårdsprodukter, Livsmedelsföretagen, SLU, Livsmedelsverkets generaldirektör, Axfoundation, Härnösands kommun och Sweden Food Arena.

Vår egen Jordbruksverket-medarbetare Karin Lindow medverkade också (som för övrigt kände sig lite ”star struck” av Gunhild, men nervositeten lade sig efter att ha hört Stordalens hund börja skälla mitt under hennes presentation varvid den tystades med ett skarpt ”Nai” på norska 🙂 ) och berättade om hur matsvinn och resurseffektivitet hänger ihop med miljö, ekonomi och livsmedelsförsörjning. Samverkan mellan aktörer i livsmedelssystemet är centralt för att minska matsvinnet. Risken är annars att det förflyttas i kedjan eller leder till förluster på gården, men inte minskar totalt sett. 

Jordbruksverket jobbar med hållbara livsmedelssystem på många sätt och kommer i slutet av februari presentera en rapport i ämnet som en del av den svenska livsmedelsstrategins andra handlingsplan.

/Andreas Davelid och Karin Lindow på Enheten för livsmedelskedjan och export

Förhandlingarna om en gemensam jordbrukspolitik – hur går det till?

Beslut om EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, är på väg att fattas på olika nivåer inom EU. Den nya politiken kommer att tillämpas först 2023, vilket är en försening med 2 år.

Justus Lipisus – byggnaden där Rådet sammanträder. Foto: Ingrid Karlsson

Förhandlingar om jordbrukspolitiken följer normalt EU:s budgetperioder, och det innebär en översyn med sjuårsintervall. Nästa budgetperiod startar 2021 och löper till 2027 men på grund av förseningar kommer de nya reglerna för den gemensamma jordbrukspolitiken att tillämpas först 2023. En viktig orsak till att reformarbetet blivit försenat är de komplicerade förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU.

Det första steget i den pågående reformprocessen skedde i november 2017 då Kommissionen lämnade ett ”visionspapper” för kommande period; Framtiden för jordbruk och livsmedel. Där gavs en bild av jordbrukets betydelse i EU samt inom vilka områden det finns behov av förändringar. Av dokumentet framgick även de mål för CAP som Kommissionen vill se för nästa period samt en konsekvensanalys.

Nästa steg kom i  juni 2018 då Kommissionen lämnade ett förslag till ny lagstiftning. Mer eller mindre omedelbart efter det startade en process i Rådet och EU-parlamentet med att granska förslaget. I Rådet har det genomförts ett stort antal rådsarbetsgrupper där experter i detalj gått igenom lagtexterna. Jordbruksverket har deltagit i dessa arbetsgrupper samt lämnat skriftliga yttranden till Näringsdepartementet. Rådsarbetsgrupperna leds av det medlemsland som är ordförande vid tillfället för mötet. Parallellt diskuterades förordningsutkasten även i Särskilda Jordbrukskommittén och på ministernivå.

Diskussionerna har resulterat i en rad olika förslag till förändringar av lagtexterna och Jordbruksverket har varit en viktig del i detta arbete, med sin expertkunskap.

På grund av Storbritanniens utträde ur EU har budgetförhandlingarna varit särskilt komplicerade. I juli 2020 kunde en budgetöverenskommelse uppnås bland EU:s statschefer. För jordbrukets del innebar det en minskning av jordbruksbudgeten.

Foto: Shutterstock

Hösten 2020 tillträde Tyskland som ordförandeland med en klar ambition att avsluta förhandlingarna om CAP före årsskiftet. Vid ministerrådet i oktober 2020 nådde medlemsländerna en överenskommelse. De svåraste frågorna att komma överens om var hur åtgärder för att stärka miljö- och klimatarbetet skulle utformas. I slutet av oktober 2020 tog EU-parlamentet också beslut om reglerna för den nya jordbrukspolitiken. Jämfört med ministrarnas beslut är grunden densamma, men det finns skillnader, främst när det gäller ambitionerna för miljö- och klimatåtgärder. Parlamentet vill också gå längre vad gäller begränsning av stödet till de stora jordbruken samt ge mera stöd till de små jordbruken.

Reformarbetet fortsätter nu med att jämka samman Kommissionen, Rådet och Parlamentet i de så kallade trepartssamtalen. Dessa samtal inleddes i mitten av november och beräknas som tidigast vara klara till i mars. Resultatet av dessa samtal kommer att ge den lagstiftning som ska tillämpas från och med 1 januari 2023. Till dess kommer nuvarande lagstiftning att gälla med den budget som beslutades 2020.

/Bengt Johnsson, jordbrukspolitisk utredare

Har vi fått för många loggor och märkningar?

Från och till hör jag från personer, även bland kollegorna här på Jordbruksverket, att det finns för många märkningar och certifieringar i livsmedelsaffärerna. ”Vi drunknar i märkningar!”.

Vad är det som ligger bakom dessa uttalanden? Längtar vi konsumenter tillbaka till enhetsfilmjölkens och standardhemostens tid? Har vi inte lärt oss att hantera det stora utbudet i livsmedelsaffärerna ännu? Är då certifieringar och märkningar ett ytterligare lager av information som vi inte lyckas att hantera?

Utöver producenternas och handelns varumärken som har sina egna kvalitetskriterier, ser vi i hyllorna EU:s ekolöv, KRAV, FairTrade, Äkta vara, Från Sverige, Sigill, MSC och ASC, Nyckelhålet, Svensk fågel, Demeter, Glutenfritt-axet, UTZ-certified och EU:s ursprungsbeteckningar, för att nämna några. I butikerna finns även märkningarna Bra miljöval, EU-blomman och Svanen för produkter som inte är livsmedel. Nordiska ministerrådet har dock nyligen utrett förutsättningarna för att tillämpa Svanen-märkningen även på livsmedel.

Information och kvalitetsvägledning är jätteviktiga på en öppen marknad. Så hur ska marknaden uttrycka sig för att vägleda sina kunder bland kvalitetskriterier och produktionsmetoder?

Konsumenter och myndigheter lyfter gång på gång vikten och behovet av konsumentupplysning och konsumentinformation. Jag ser märkningar och certifieringar som en viktig del i konsumentinformationen – allt som ökar konsumenternas möjligheter att göra ett medvetet val är bra. Och ett litet emblem istället för en lång och finstilt text är ett mycket effektivt sätt att kommunicera.

Hur kan det då finnas för många märkningar?

EU-kommissionen bjöd häromdagen in till en konferens  inför en kommande utvärdering och översyn av de geografiska ursprungsbeteckningarna. En viktig slutsats var: Förstår konsumenten inte märkningens innebörd, spelar det ingen roll hur stor loggan är eller hur många märkningar som finns. Misslyckas producenterna med att förmedla märkningarnas innebörd och konsumenterna tycker att det finns för många, så tyder det väl på det.

EU:s ekocertifiering innebär något annat än KRAV. Eko är liksom inte lika med eko. KRAVs och Demeters krav är mer långtgående än EU:s baskrav för vad som kan anses vara eko. Och Svenskt Sigill betyder något annat än Äkta vara.

Konsumenten behöver kunskap om vad de olika märkningarna innebär för att kunna välja varor som uppfyller de krav som är viktiga för just den enskilde. Allt för att kunna göra ett upplyst köpbeslut ute i butikshyllorna.

Om vi förstår märkningarnas innebörd kommer vi vara beredda på att uppmärksamma nya märkningar, som exempelvis lokala varumärken och lokala ursprungs- och kvalitetsmärkningar. Att maten är från Sverige kommer kanske till och med inte räcka i framtiden, trenden går mot lokalproducerat!

Tobias Kreuzpointner, samordnare på Jordbruksverket

Häng med i forskningen om ekologisk produktion!

Ja, då står vi nu här, i slutet av ordinarie speltid för covid-året, och det börjar bli dags att summera och knyta ihop säcken. En del i arbetet med att slutföra och packa ihop året är att vi i dagarna har publicerat en ny rapport om ersättningen för ekologisk produktion och ekoföretagens ekonomi. Rapporten drar slutsatser baserade på data från tidigare perioder av landsbygdsprogrammet och ger ett svenskt inspel i det något oeniga forskningsläget för ekologisk produktion och lönsamhet.

Det är roligt att ta del av AgriFood Economics Centers rapport, eftersom den både bygger på en nyligen genomförd studie och ytterligare bidrar till kunskapen om ekoföretagen och deras ekonomi. Rapporten bekräftar tidigare forskning och visar på en fortsatt högre lönsamhet i ekologisk produktion än i konventionell produktion. Den högre lönsamheten har två orsaker: dels är ersättningen för ekologisk produktion högre än omställningskostnaderna, dels finns det ett merpris för ekologiska produkter.  

Andelen jordbruksmark som är ekologisk i EU har stigit från 1,8 procent 1998 till 7,5 procent 2018. Men frågan om vilket jordbruk som är mest lönsamt är fortfarande omtvistad.

Foto: Birger Lallo

Något som talar emot lönsamheten i ekologisk produktion är att produktionen ofta innebär högre kostnader. Det kostar att lära sig att arbeta med ekologisk odling, och produktionen tar mer tid. Ekologisk produktion kräver en större arbetsinsats, vilket även kan påverka möjligheterna att kombinera jordbruk med arbete utanför gården.

En studie från Nederländerna visar att ekologisk produktion gör att kostnaderna för arbete, försäkringar och marknadsföring ökar. Men studien visar också att kostnaderna för kemikalier och gödselmedel är desamma som för konventionell produktion.

Studien visar att ekologisk produktion ger en liten förbättring av lönsamheten eftersom lantbrukare kan ta ut högre försäljningspriser för produkterna. Konsumenterna är nämligen villiga att betala ett högre pris för ekologiska produkter. De högre försäljningspriserna innebär ett så kallat merpris som lantbrukarna får ut vid försäljning, vilket i sin tur leder till ökade intäkter. Det ger en förklaring till att lönsamheten inom ekologisk produktion är något högre. Åtminstone pekar det åt det hållet i USA, där flest studier har gjorts.

Även studier utanför USA visar att lönsamheten ökar med ekologisk produktion, till exempel studier från Norge och Belgien. Resultaten i dessa studier visar att lönsamheten för ekologisk växtodling överstiger konventionell odling.

Många av studierna som jag refererar till ovan är relativt gamla studier, och det finns behov av nya studier inom området. Rapporten vi nyligen publicerat är skriven av AgriFood Economics Center och följer svenska lantbruksföretag som fått ersättning för omställning till ekologisk produktion eller ersättning för ekologisk produktion under två programperioder (2000–2006 och 2007–2013). Resultaten visar att gårdar med ersättning för ekologisk produktion ökar sitt förädlingsvärde med ungefär 5 procent jämfört med gårdar med konventionell produktion. Ökningen motsvarar ungefär 15 000 kronor och sker runt 12 år efter att gården först fått ersättning för ekologisk produktion.

AgriFoods nya rapport och många andra spännande rapporter hittar du i vår webbutik. Är du intresserad av fler rapporter och utvärderingar, prenumerera gärna på vår blogg Programmen och pengarna så att du inte missar något spännande. Utmärkt läsning för lata dagar i soffan under den välförtjänta julledigheten!

Nu återstår bara för mig att önska en God Jul och ett Gott Nytt År!

/Carl Strömberg på landsbygdsanalysenheten

Acs, S., Berentsen, P. B. M., de Wolf, M. & Huirne, R. B. M. (2007). Comparison of Conventional and Organic Arable Farming Systems in the Netherlands by Means of Bio-Economic Modelling. Biological Agriculture and Horticulture, 24(4): 341–361.

EuroStat Data, (2018). Statistics explained. Tillgänglig: https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Organic_farming_statistics.

Greer, G., Kaye-Blake, W., Zellman, E. & Parsonson-Ensor, C. (2008). Comparison of the financial performance of organic and conventional farms. Journal of Organic Systems, 3(2): 18–28.

John, S.-G., Chung, L. H. & Biing-Hwan, L. (2007). Organic Demand: A Profile of Consumers in the Fresh Produce Market. Choices, 22(2): 109–115.

Lien, G. D., Flaten, O., Korsaeth, A. Schumann, K. D., Richardson, J. W. & Eltun, R. (2006). Comparison of risk in organic, integrated and conventional cropping systems in Eastern Norway. Journal of Farm Management, (12): 385–401.

Kerselaers, E., De Cock, L., Lauwers, L. & Van Huylenbroeck, G. (2007). Modelling farm-level economic potential for conversion to organic farming. Agricultural Systems, 94(3): 671–682.

Klonsky, K. & Greene, C. R. (2005). Widespread adoption of organic agriculture in the US: are market-driven policies enough? Conference paper, American Agricultural Economics Association Annual Meeting, 2005 Annual Meeting.

Madelrieux, S. & Alavoine-Mornas, F. (2013). Withdrawal from organic farming in France. Agronomy for Sustainable Development, 33(3): 457–468.

Nieberg, H. & Offermann, F. (2003). The profitability of organic farming in Europe. I OECD: Organic Agriculture: sustainability, markets and policies. CAB Publishing: Storbritannien.

Hållbart med Håkan

I ”Sunes jul”, julkalendern från tidigt 90-tal, finns ett klassiskt avsnitt där familjen äter julbord på en herrgård. Pappa Rudolf, som spelas av Peter Haber, uppmanar familjen att bara ta av den dyra maten.  Men lillebror Håkan vill endast ha potatis, till sin pappas stora frustration.

Bland det bästa vi kan göra för ett hållbart julbord är att ta vara på maten och undvika matsvinn. Foto: Pixabay.

Idag när många vill äta grönare och klimatsmart hade Håkan kanske gjort sin pappa nöjd istället för att bli knuffad mot gravlaxen och köttbullarna. Potatis orsakar nämligen minst klimatpåverkan av all mat på julbordet med 0,1 koldioxidekvivalenter per kilo, enligt forskningsinstitutet RISE:s klimatdatabas. Ett kilo nötkött har 270 gånger större klimatpåverkan.

Bara potatis för Håkan. Bild: SVT arkiv.

Allt vi äter påverkar klimatet, men forskarna är överens om att vegetabilier som potatis, kål och bönor är bland det mest hållbara vi kan äta. Att duka upp med ägg, sill och bröd är också skonsamt för klimatet liksom julgotter som äpplen, apelsiner och choklad

Men det är tur att det bara ska vara en mandel i gröten för just mandlar ger ett stort klimatavtryck då odlingen kräver massor av vatten och energi.

Hur är det med julbordets traditionella mittpunkt julskinkan? Jo, en svensk julskinka ger 4,1 koldioxidekvivalenter i utsläpp per kilo, och det är relativt mycket. Men inte lika mycket som den norska odlade laxen som ger 6,1 koldioxidekvivalenter i utsläpp per kilo filé. Varför inte testa vildsvinsskinka? Kött från vilt är ett hållbart alternativ och att jaga och äta köttet från de vilda grisarna ett bra sätt att minska den svenska vildsvinsstammen.

Vad som är hållbart har många dimensioner förutom klimatet. Sverige ställer höga krav på grisars välfärd och svenska bönder använder minst antibiotika i hela EU. Naturbeteskött ger biologisk mångfald och ekologisk mjölkproduktion bidrar till en levande landsbygd förutom en hållbar produktion med högt ställda krav på djurvälfärd.

Hur gick det då för Sunes pappa som ville få valuta för pengarna? Jo, när alla var mätta och det var dags att lämna bordet försökte pappa Rudolf få med sig sin överblivna mat i en medhavd plastpåse.  Servitrisen stoppade honom barskt och familjen skämdes när Rudolf skyllde på hunden. ”Pappa, vi har väl ingen hund?”

Men hallå, det var väl inget att skämmas för? Rudolf ville ju bara undvika matsvinn och det är bland det absolut bästa vi kan göra för klimatet.

Ingela Grahn, kommunikatör.

RISE klimatdatabas
Sunes jul (SVT Öppet Arkiv)

Fakta koldioxidekvivalenter
Koldioxidekvivalenter eller CO2e är ett mått som används när man vill jämföra och summera utsläppen från olika växthusgaser. Detta behöver man eftersom olika växthusgaser beter sig olika. Till exempel så är metan en mycket starkare växthusgas än koldioxid. Men den stannar också kortare tid i atmosfären. Omräkningen sker genom att man multiplicerar utsläppen av varje växthusgas med gasens s.k. GWP-värde (Global Warming Potential). Detta mått jämför växthusgasers totala effekt på klimatet under en längre tidsperiod, vanligtvis 100 år. Man använder sedan koldioxid som referens och därför har koldioxid GWP =1.

Missa inte ett nytt spännande avsnitt i följetongen ”Köttmarknadens utveckling” – och så vill jag passa på att efterlysa det vildsvinskött som flyttar sig över våra gränser

Efter lappkastet i köttmarknadens utveckling för en handfull år sedan, har vi alla stenkoll på att svenskarna äter allt mindre kött efter många års ökad konsumtion samtidigt som vi äter allt mer svenskt kött. Hur går det ihop? Jo, det är importen som minskar mer än konsumtionen, samtidigt som svensk produktion ökar och exporten bara rör sig marginellt från en ganska blygsam nivå. Resultatet blir en ökad svensk marknadsandel eller försörjningsförmåga – något som många svenska konsumenter, producenter och politiker värnar om idag. Staplarna talar för sig själva, det är uppenbart att intresset för svenskt kött växer. Ökningen av vår försörjningsförmåga till och med september i år är större än tidigare skådat för nöt, gris och matfågel – mycket på grund av att pandemin styr om många måltider från restauranger där importköttet dominerar till hemmen där svenskt kött dominerar.

Statistik från Jordbruksverket och SCB

Jag har rapporterat många gånger om att vi stadigt minskat vår konsumtion av kött sedan Sveriges Peak Meat 2016. Då konsumerade vi i genomsnitt 88 kg kött per capita i slaktad vikt, det betyder drygt 40 kg på tallriken. Mellan 2017 och 2019 minskade konsumtionen av kött med ungefär 7 procent och under 2020 har den gått ner med ytterligare 4 procent till och med september. Jag tror att vi blivit bekväma när vi måste laga mer mat i hemmen istället för att bli serverade på restaurang, en och annan kötträtt får alltså ge vika för mackor, fil, gröt och snabbnudlar. Och i grunden påverkar vegotrenden alltjämt. Läs mer om utvecklingen i våra marknadsbalanser

Under året har mina kollegor på Jordbruksverket och andra myndigheter jobbat med ett vildsvinsuppdrag vi fick av regeringen för snart ett år sedan inom den svenska livsmedelsstrategin. Det handlar om att främja konsumtionen av vildsvinskött. Eftersom jag håller ett öga på köttmarknaden har en del frågor hamnat hos mig, bland annat hur det står till med utrikeshandeln med vildsvinskött.

Jag måste erkänna att jag blev något förvånad när jag började gräva i SCB:s statistikdatabas och upptäckte att vi under lång tid haft en import av vildsvinskött på ungefär 2 000 ton per år – främst från Tyskland, Danmark och Nederländerna. Samtidigt exporterar vi ungefär 500 ton vildsinskött per år, och konsumenterna utanför Sverige finns enligt statistiken framför allt på Nya Zeeland och i Danmark. I SCB:s databas tituleras detta griskött ”kött från andra svin än tamsvin”. Och såvitt jag vet finns det inget mittemellan ett tamsvin och ett vildsvin, eller? Alltså måste det handla om vildsvin.

Tårtbitsdiagrammen visar att handeln med vildsvinskött uppgår till ungefär 2 procent av total handel med griskött mellan Sverige och andra länder. Jag har inte brytt mig om att räkna om siffrorna för vildsvin till slaktad vikt så i praktiken ska de ökas på med 10-15 procent, eftersom mycket av handeln sker med benfritt kött. Ni får tolka siffrorna som en indikation snarare än en exakt beräkning!

Naturvårdsverket skriver i en färsk rapport att 112 000 vildsvin sköts i Sverige 2018, det är ofantligt många fler än de 300 vildsvin som fälldes 1990. Jag vet att långt ifrån alla skjutna vildsvin når ända fram till tallriken, och det är ju bland annat detta vårt främjandeuppdrag ska bidra till att ändra på. En exakt beräkning av hur många vildsvin du möjligen kan stöta på när du går i skogen går inte att göra, men de uppskattas till omkring 300 000 individer.

Foto: Wikipedia

Nu tänker jag göra en grovt förenklad räkneövning som är helt min egen. Wikipedia skriver att en galt kan väga över 200 kg medan suggorna i genomsnitt stannar vid 100 kg. Det betyder väldigt många kilo klimatsmart kött i svenska skogar, och ändå förekommer en årlig import av kött från i runda slängar 31 250 vildsvin – baserat på att slaktvikten är omkring 80 kg och detta justerat för den urbenade vikten på 80 procent av slaktvikten. Om jag ställer det i relation till avskjutningen i Sverige så inser jag att importen uppgår till cirka 30 procent av den svenska avskjutningen. Att vi importerar livsmedel vi kan producera själva är i och för sig ett ständigt inslag i en marknadsekonomi, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att vi borde utnyttja vårt eget skogliga förråd bättre – och samtidigt minska de skador som vildsvinen orsakar i mark och trafik. Sen får vi inte glömma att vi exporterar vildsvinskött också, ungefär en fjärdedel så mycket som vi importerar.

Jag har ägnat mig åt en gnutta detektivarbete för att ta reda på var det importerade vildsvinsköttet hamnar efter att det kommit in till Sverige, men ännu inte fått napp. De jag pratat med menar att de bara säljer eller köper vildsvinskött från grisar i våra egna skogar. Och här kommer jag till min efterlysning – är det någon som vet, eller anar, på vilka tallrikar det importerade vildsvinsköttet hamnar så hör gärna av er till undertecknad!

/Åsa Lannhard Öberg, köttmarknadsanalytiker på Jordbruksverket